Förra gången vi var hos dig, var det så svårt att hålla tillbaka tårarna. Du hade fått fallskydd på båda sidorna om sängen där du låg. Under en filt, så späd och smal. Jag smekte ditt hår, svepte min hand över din kind. Du tittade mig rätt i ögonen och din blick var fylld av skräck. Mamma, minns du mig? Visste du att det var jag, din dotter, som stod vid din säng? Jag ville bara krama dig. Viska i ditt öra "jag finns här, var inte rädd mamma." Men det enda jag kunde göra var att stryka dig över håret och låta tårarna bränna bakom ögonlocken.
Jag ville inte göra dig mer rädd än du redan var.